Nia långa grundskolår ligger bakom mig nu. Nu fortsätter jag frammåt och vägrar vända mig om och se tillbaka på skiten. Blicken frammåt. Siktet frammåt. Lämnar grunskolan bakom mig och har ingen chans att återvända - även om jag så hade velat.

Men vemod fanns nog i oss alla den 18 juni.  För  alla hade nog någon att sakna hela sommaren och kanske ännu längre. Men jag vet att jag har två vänner som slipper korridorerna, skåpsnycklarna och böckerna precis som mig i fortsättningen.

Och jag vet att äkta vänner glöms inte bara bort sådär. Även om det kan kännas en smula smärtsamt att inse att vi aldrig kommer kunna  komma snubblandes mot varandra i korridoren, aldrig kommer kunna söla oss nerför trapporna till kemisalen, och inte kommer att kunna sitta och muttra över svåra tal med x och y:n på mattetimmarna. Inte kommer vi heller att kunna distrahera varandra genomm att kasta suddigum på varann.

Vi kommer inte kunna skratta åt varandra när vi klantar oss. Kommer inte att kunna viska mellan bänkarna. Ingen trängsel i matkön och ingen kram när vi skills åt för att ta olika bussar hem.

Jag tänker på alla våra stunder som vi överlevt tillsammans. Tack vare varandra och tack vare vissa lärare.

 Det ska bli himla skönt att slippa allt. Men som ni förstår även tråkigt att veta att jag inte kommer få se dom varje dag längre. Ämma och Nean, ni har vart en del av min vardag nu i 3 år och den delen av vardagen vill jag inte slippa.

Men det kommr jag antagligen inte heller. För känner jag dom rätt - så sitter de just nu och planerar hur de ska våldgästa mig och det enda jag kan göra är att förbereda mig på det värsta! För när det handlar om fläskängel planer så vet man aldrig vad som komma  skall!! hjälp bäst jag går och gömmer mig under bordet... återokmmer när kusten är klar :)

Ciao!