"lingonbacken - fuck my life" heter vår aktuella föreställning, helt producerad och skapad av och utifrån oss själva här på scengymnasiet, från grunden. Premiär ikväll och uppspel hela veckan.

 lingonbacken är ett litet speglande samhälle med tretton karaktärer. läs mer i GA.

eller lyssna på radion...

http://sverigesradio.se/sida/spelaren.aspx

Haha, hittade vår första film/produktion, från ettan, genom Emma. "Ett enkelt misstag"

Och så fick jag upp mitt, Maggies och Karins bidrag till Noomaraton 2011, som vi medverkade vi. "Trasig" <-- (hela versionen)

 Kolla om ni vill!

      Gotland Allehanda

Här är första biten av "Trasig"

Benvolio     Att kärleken som ser så älskvärd ut

Alltid ska visa sig brutal till slut

Romeo     Att kärleken som går med ögonbindel

Kan öppna svalg som ger vårt hjärta svindel

Hat vållar mycket gny, men kärlek mera

Grälsjuka kärlek, kärleksfulla hat!

O allt, som skapades av ingenting!

Och tunga lätthet, djupa ytlighet,

Sjuka tumult av skenbart friska former,

Fjädrar av bly, ljus rök och iskall eld,

Vaknade sömn med luft till huvudgärd!

Så smakar kärlek för en undernärd. 

Romeo & Juliet - William Shakespear. (översatt till svenska av Göran O. Eriksson)

Jag har varit på Gotland. I skolan. Där fick jag se mina klasskamraters egna uppsättning: Käre President som arrangerades i samarbete med Rädda Barnen.

Och jag blev SÅ imponerad. Och framför allt stolt. Men allra främst, RÖRD!

Jag satt helt tagen. Om ni vill veta mer om pjäsen så kan ni läsa artikeln i tidningen, eller lyssna på radio inslaget. 

Pjäsen är i vilket fall inspirerad utifrån Pinks låt - Dear mr President

Jag hade hört mycket om föreställningen, om att den fått mycket uppskattning och beröm och jätte fin kritik. men jag kunde aldrig föreställa mig nåt så.. gripande. Mina klasskamrater berörde mig verkligen ända in i själen. De var så duktiga, så fokuserade, så närvarande... Jag blev helt .. tagen. Jag grät flera gånger, en stillsam, smärtsaam gråt.

Nästan alla karaktärer hade sin egna lilla "stund" på scenen med en egen monolog, och det fanns vissa scener som berörde mig extra mycket. Speciellt en där Fannie utan en enda replik lyckades förmedla en grymt obehaglig känsla. Det var dämpat ljus och hon var instängd, i sig själv konstaterar jag utifrån speglarna som fanns runt omkring henne och som hindrade henne från att försvinna ut från scenen. Och, jag.. bara... åh, näej, jag är bara väldigt nöjd med att ha fåt se den. Och att andra fått se den. Det var förstås så många fler än bara jag, som uppskattade det på liknande vis. Speciellt dem med egna erfarenheter, alltså invandrare och andra utsatta personer.

Tack RB10TE för en fantastisk upplevelse!