Så föll det sista lövet
till frostig, frusen jord
Det allra sista hoppet
som gjorde att det dog

Det stora starka trädet
med dess nu kala grenar
lät sitt liv förfalla
löven föll som stenar

Med sitt plums genom
vattenytan
och sitt prasslande i
vinterkylan

står nu tiden alldeles still
för den bladlösa Eken
men inte för granen tätt intill
Han fullföljer leken

När sedan snön dunstar bort
och knopparna bryter opp
då känns lidandet plötsligt kort
plötsligt finns där hopp

Granen har fått erfara
vinterns mörka köld
men Eken vaknar oberörd
ur sin skönhetssömn

Våren tränger sig på
Nytt syre tas upp
genom nya fylliga gröna löv
från det som varit dött

Marken mjuknar och öppnar sig
blommorna återkommer
fåglarna återvänder hem
och molnen skingrar sig

Eken törstar nytt liv
Gud ler tryggt åt granen bredvid

Anna SJögren: hösten 2010